Colour my life with the chaos of trouble

Okej, eftersom jag har skrivkramp och är totalt håglös så s tänkte jag prova mig på instagram. Känns mindre krävande än blogg. Dock så kommer jag väl vara lika melankolisk och dålig på att uppdatera där med och stabilitet inte följa någon efter några veckor vilket resulterar i att ingen följer mig för jag ej publicerar något.
Men det är värt ett försök, den fina överläkaren på akademiska sa till mig att social flykt, det är farligt det. Så jag ska försöka vara social i verkliga livet och även över internet.
Tror jag heter blykeps (E förstår) eller ordlek11 eller helt enkelt Isabella winge.. Men tror mest på blykeps. Jag har noll koll som vanligt i mitt liv.
Nu ska jag gå och snälla i mig medicin.

Hej dååååååå!

Har inget att skriva. Jag har dåliga dagar. Jag har dåliga dagar nu och ett tag framöver. Diagnoser, forskningsobjekt, KBT, PTSD.
Tur att T har en stor mängd tålamod och en massa massa kärlek.

Alina Devecerski – Jag svär
Alina Devecerski – Flytta på dej

 
 

Önskar att jag var käck och hurtig som alla andra. Man verkar ha ett mycket enklare och bättre liv då.

  

Sitter och dricker rödvin med Skywalker och ser på universums bästa Coguar Town. Lyssnar även på underbara Florence + The Machine – Kiss With A Fist.
Så varför dricker jag rödvin på en vardag? Det är ju iofs världskända "lillördag" men den egentliga anledningen är för att jag tar tag i mitt liv. Med vin, ja. Jag fick, kort och koncist; ett nervsammanbrott igår. Så jag bestämde mig att det fick vara den sista och banne mig vara nog och jag tog mig i kragen.
Så idag har jag ringt Kvinnojouren och bokat en ny tid, jag har lagat och ätit riktig mat (!) jag har slängt alla gamla komplex i soptunnan och nu dricker jag ett glas rödtjut för det är gott och kollar på Cougar Town för att det är bra. Punkt.
Fler förändringar kommer att ske. Bara vänta och se.

Okej det här är verkligen sista.

Enligt Cambridge universitet är idag, den 11 april, den tråkigaste dagen på året världen över.
hahaha så grattis på födelsedagen älskade T ♥ 

Gud vad jag shoppar för mycket, något jag aldrig har gjort förut. Min garderob, som har varit en vanligt garderob med tillräckligt med kläder för alla tillfällen är nu löjligt överfull. Jag slängde 3 sopsäckar med kläder för inte så länge sedan och ändå är garderoben så proppad med kläder att jag även måste använda en klädställning i sovrummet, där jag har ca 5-7 linnen hängandes på varje galge för att allt ska få plats och räcka till. Om jag fortsätter såhär lär jag köpa en större lägenhet där ett rum får agera enbart garderob.
Jag har även 34 skor som ska få plats i min lilla bostad.
T har ju även han sin beskärda del av kläder och skor som ska få plats i det lilla utrymme vi har.

Och ändock sitter jag nu här med några nya tröjor/toppar och ett par nya skor, som inte ens har blivit använda än. Hälften av allt jag har köpt har fortfarande prislappen kvar och har aldrig blivit använt, även fast det kan vara flera månader sedan jag köpte varan, detta för att jag glömmer bort att jag har köpt det för jag har så mycket nytt hela tiden.
Men detta får vara det sista nya på väldigt länge, banne mig!


 

Klippte till mina nya jeans till shorts igår och fixade och trixade så pass mycket att jag skar mig djupt i fingret. Med en matkniv. alltså en sådan man äter med. Skar upp halva pekfingret.  Men det var det värt, nu har jag ett par läckra shorts tills i sommar och till P&L.

 

Slöseri med riksdaler men ack så fint:

Inatt fick jag sova med utrustningen från Sömncenter. Det gick sådär. Apparaten var en aning för stor och det var en aning för många sladdar att hålla reda på. Det sved och pirrade i ansiktet hela natten också. Men nu är det gjort, får se hur det  slutar, ska lämna in allt idag på Akademiska sjukhuset för analys. Heja!

Våren verkar vara här och jag hatar våren, det är en fruktansvärd årstid. Men solen, solen är ju bra och då kan man lyssna på bra sollåtar och kanske vila ögonen på en stilig man i solljuset.

A Fine Frenzy – What I Wouldn't Do

Lisa Mitchell – Neopolitan Dreams

Carla Bruni – Quelqu'un M'a Dit

The Temper Trap – Sweet Disposition

Det fina med att studera arkitektur

Alexandre Cabanel / John Everett Millais / John William Waterhouse

Laleh – Some Die Young

Har ingen lust att blogga överhuvudtaget. Är alldeles för melankolisk för att ha någon form av inspiration. Har inte skrivit någon ny text på flera månader.
Dock så är det något som jag måste få ut ur systemet.

Christina Agulera får statuera som första exempel. Jag tror knappast att någon har missat Christinas väldiga viktuppgång. Hon har gått, som så många andra, från för smal, till "normal" ett ord jag egentligen avskyr men i brist på annat, till fet. Detta kan självklart variera från person till person men i mina ögon är hon fet, iallafall om jag ska tro de senaste bilderna jag såg på henne i en skvallerblaska. En blaska som då för övrigt hyllade hennes nya figur med ord som ungefär "Christina skäms inte för sina nya kropp, hon är stor och stolt! Heja Agulera, you go girl!" Eller tidningar som sätter extremt feta som omslagsbild med slogan som "hon vågar vara sig själv", det skulle aldrig hända med en anorektiker.  (JAJAJA Jag vet att 90% av alla tidningsomslag pryds av dessa smala modeller, sångerskor och skådespelare m.m.m.m., men det är inte det detta handlar om, det handlar om denna uppenbara uppmuntring till fetma, hur man ej får säga ett knyst till/om en fet person men får döma hej vilt om en smal)
Detta irriterar mig någon så oerhört. VARFÖR är det acceptabelt med fetma medan samhället spyr galla över anorexi? De är båda fruktansvärda sjukdomar.
(och nej lär väl klargöra på en gång för folk blir så jävla arga annars, NEJ jag säger inte att Christina Agulera lider av fetma men att hon skulle kunna vara på god väg och att vi hyllar hennes enorma viktuppgång är fel, och nej det är inget fel på att vara mullig, stor, kurvig-kärt barn har många namn, jag skulle själv vilja vara lite kurvigare, det jag dömer är sjukdomarna FETMA och ANOREXIA. Så nu är det glasklart.)

Varför i allsin dar är det som en oskriven regel att du inte får säga något ont (ont=sanningen) om/till feta, för då är man en hemsk människa som inte acceptera människor som "vågar vara sig själva" medan vi pekar finger så fort en person går ner i vikt. Varför är fetma så glorifierad? Vad är så bra med diabetes vid 25 års åldern, ledbesvär, hjärt och kärlsjukdomar, m.m.? Fetma och anorexi är båda sjukdomar, det är båda extremt åt två olika håll.
Jag minns på min gamla skola, tänker ej säga vilken, så fanns det en tjej som uppenbart led av svår fetma. Hon hade alltid med sig en datorstol som hon rullade framför sig då hon behövde sätta sig ner och vila ungefär var 5 minut för hon blev så utmattad av att gå. Hon sa högt och tydligt varje dag att hon inte ville förlora ett enda kilo och att hon älskade sin kropp och var så stolt, och alla applåderade. Hon höjdes till skyarna som den modigaste tjejen i skolan, så stark och ärlig och äkta. Hade en person med anorexia gjort detta hade folk talat högljutt om hur äcklig och sjuk hon var. Detta gör mig galen.
Hur kan männisor i ens närhet bete sig såhär? Hade någon av mina vänner börjat balansera på den tunna tråden mellan stor och fetma, hade jag sagt till på skarpen på en gång. Inte pga något jävla störtlöjligt skönhetsideal, utan pga hälsan. Jag skulle agera precis likadant om jag hade med anorexi att göra.
När ska människan inse att hetsa åt båda hållen aldrig leder någonvart och inget av det är något att hylla? När ska folk sluta med alla dessa idiotiska dieter och/eller hetsätning och inse, fatta, att vägen till ett bra hälsosamt liv är en sund, stabil och balanserat konst kombinerad med träning. PUNKT.

Det andra jag har att få ur systemet är ett betydligt ytligare ämne. Dubbningen av Star wars - det mörka hotet. Vad i hela friden tänker Sverige med? Vad är meningen med att dubba en vuxenfilm? Sverige som har varit så jäkla bra på att ej dubba, ska vi nu köra en stil á la Italien, där allting dubbas och personer, oavsett om de är 35 eller 65 år, fortfarande knappt kan säga "hej" på engelska? (Detta baserad på egna upplevelser då jag har varit i Italien otaliga gånger)
Sverige är ett akademiskt land och vi är erkända som väldigt duktiga på engelska. Ska vi nu förlora det? Jag själv som är en stor filmälskare, vilket även min far är, har lärt mig så otroligt mycket genom att se film på dess orginal språk, det gör betydligt mer än vad man tror. Min lillebror som utför det avskyvärda brottet att ladda ner filmer, tv serier m.m. , ser konstant på engelsktalande film och ungen talade praktiskt taget flytande engelska i 13 årsåldern.
Nu visar det sig enligt en undersökning av Aftonbladet att ca 80% (av dom som har röstat) är emot denna dubbning. Personer som är för har kommit med argument som "nu kan jag äntligen se star wars med min 5 åring och han kommer att förstå" eller "nu slipper jag läsa texten högt för min 9 åring när vi ser på star wars".
För det första, jag skulle aldrig se star wars med min 5 åring! Herregud jag är 23 (på söndag så jag får kalla mig det nu) och jag kan fortfarande tycka att de är lite små "läskiga" filmer. Ingenting för en 5-åring! (Och om det nu finns någon 5 åring där ute som är så hardcore att den fixar att se star wars och gud vet vad så ska vi ändå inte börja dubba filmer pga  detta)
Det andra, läsa högt för en 9 åring? Jag kunde alfabetet innan jag ens började skolan och lärde mig läsa flytande praktiskt taget i förskolan, och han läser högt för en 9åring för denne inte kan läsa texten? Kanske ska fokusera på en utredning inom dyslexi och/eller skaffa en stödlärare till läsningen än se på dubbade star wars? Fruktansvärt, pinsamt och alldeles motbjudande Sverige för denna dubbning! USCH och PUNKT.