Colour my life with the chaos of trouble

Det fina med att studera arkitektur

Alexandre Cabanel / John Everett Millais / John William Waterhouse

Laleh – Some Die Young

Har ingen lust att blogga överhuvudtaget. Är alldeles för melankolisk för att ha någon form av inspiration. Har inte skrivit någon ny text på flera månader.
Dock så är det något som jag måste få ut ur systemet.

Christina Agulera får statuera som första exempel. Jag tror knappast att någon har missat Christinas väldiga viktuppgång. Hon har gått, som så många andra, från för smal, till "normal" ett ord jag egentligen avskyr men i brist på annat, till fet. Detta kan självklart variera från person till person men i mina ögon är hon fet, iallafall om jag ska tro de senaste bilderna jag såg på henne i en skvallerblaska. En blaska som då för övrigt hyllade hennes nya figur med ord som ungefär "Christina skäms inte för sina nya kropp, hon är stor och stolt! Heja Agulera, you go girl!" Eller tidningar som sätter extremt feta som omslagsbild med slogan som "hon vågar vara sig själv", det skulle aldrig hända med en anorektiker.  (JAJAJA Jag vet att 90% av alla tidningsomslag pryds av dessa smala modeller, sångerskor och skådespelare m.m.m.m., men det är inte det detta handlar om, det handlar om denna uppenbara uppmuntring till fetma, hur man ej får säga ett knyst till/om en fet person men får döma hej vilt om en smal)
Detta irriterar mig någon så oerhört. VARFÖR är det acceptabelt med fetma medan samhället spyr galla över anorexi? De är båda fruktansvärda sjukdomar.
(och nej lär väl klargöra på en gång för folk blir så jävla arga annars, NEJ jag säger inte att Christina Agulera lider av fetma men att hon skulle kunna vara på god väg och att vi hyllar hennes enorma viktuppgång är fel, och nej det är inget fel på att vara mullig, stor, kurvig-kärt barn har många namn, jag skulle själv vilja vara lite kurvigare, det jag dömer är sjukdomarna FETMA och ANOREXIA. Så nu är det glasklart.)

Varför i allsin dar är det som en oskriven regel att du inte får säga något ont (ont=sanningen) om/till feta, för då är man en hemsk människa som inte acceptera människor som "vågar vara sig själva" medan vi pekar finger så fort en person går ner i vikt. Varför är fetma så glorifierad? Vad är så bra med diabetes vid 25 års åldern, ledbesvär, hjärt och kärlsjukdomar, m.m.? Fetma och anorexi är båda sjukdomar, det är båda extremt åt två olika håll.
Jag minns på min gamla skola, tänker ej säga vilken, så fanns det en tjej som uppenbart led av svår fetma. Hon hade alltid med sig en datorstol som hon rullade framför sig då hon behövde sätta sig ner och vila ungefär var 5 minut för hon blev så utmattad av att gå. Hon sa högt och tydligt varje dag att hon inte ville förlora ett enda kilo och att hon älskade sin kropp och var så stolt, och alla applåderade. Hon höjdes till skyarna som den modigaste tjejen i skolan, så stark och ärlig och äkta. Hade en person med anorexia gjort detta hade folk talat högljutt om hur äcklig och sjuk hon var. Detta gör mig galen.
Hur kan männisor i ens närhet bete sig såhär? Hade någon av mina vänner börjat balansera på den tunna tråden mellan stor och fetma, hade jag sagt till på skarpen på en gång. Inte pga något jävla störtlöjligt skönhetsideal, utan pga hälsan. Jag skulle agera precis likadant om jag hade med anorexi att göra.
När ska människan inse att hetsa åt båda hållen aldrig leder någonvart och inget av det är något att hylla? När ska folk sluta med alla dessa idiotiska dieter och/eller hetsätning och inse, fatta, att vägen till ett bra hälsosamt liv är en sund, stabil och balanserat konst kombinerad med träning. PUNKT.

Det andra jag har att få ur systemet är ett betydligt ytligare ämne. Dubbningen av Star wars - det mörka hotet. Vad i hela friden tänker Sverige med? Vad är meningen med att dubba en vuxenfilm? Sverige som har varit så jäkla bra på att ej dubba, ska vi nu köra en stil á la Italien, där allting dubbas och personer, oavsett om de är 35 eller 65 år, fortfarande knappt kan säga "hej" på engelska? (Detta baserad på egna upplevelser då jag har varit i Italien otaliga gånger)
Sverige är ett akademiskt land och vi är erkända som väldigt duktiga på engelska. Ska vi nu förlora det? Jag själv som är en stor filmälskare, vilket även min far är, har lärt mig så otroligt mycket genom att se film på dess orginal språk, det gör betydligt mer än vad man tror. Min lillebror som utför det avskyvärda brottet att ladda ner filmer, tv serier m.m. , ser konstant på engelsktalande film och ungen talade praktiskt taget flytande engelska i 13 årsåldern.
Nu visar det sig enligt en undersökning av Aftonbladet att ca 80% (av dom som har röstat) är emot denna dubbning. Personer som är för har kommit med argument som "nu kan jag äntligen se star wars med min 5 åring och han kommer att förstå" eller "nu slipper jag läsa texten högt för min 9 åring när vi ser på star wars".
För det första, jag skulle aldrig se star wars med min 5 åring! Herregud jag är 23 (på söndag så jag får kalla mig det nu) och jag kan fortfarande tycka att de är lite små "läskiga" filmer. Ingenting för en 5-åring! (Och om det nu finns någon 5 åring där ute som är så hardcore att den fixar att se star wars och gud vet vad så ska vi ändå inte börja dubba filmer pga  detta)
Det andra, läsa högt för en 9 åring? Jag kunde alfabetet innan jag ens började skolan och lärde mig läsa flytande praktiskt taget i förskolan, och han läser högt för en 9åring för denne inte kan läsa texten? Kanske ska fokusera på en utredning inom dyslexi och/eller skaffa en stödlärare till läsningen än se på dubbade star wars? Fruktansvärt, pinsamt och alldeles motbjudande Sverige för denna dubbning! USCH och PUNKT.