Colour my life with the chaos of trouble

Har målat om hela hallen och haft en fin vän här som har målat ena väggen i sovrummet exakt så som jag ville ha det, med en liten del ur en av mina texter:
"att älska dig blev mitt eget förfall".
Snart så är lägenheten precis så som jag vill ha den, och då kan jag börja känna mig trygg.

Igår natt stänkte jag tårar och svarta tankar omkring mig, andades rädsla och slukade ångest med girig aptit.
T försökte fånga upp det så gott han kunde, han slängde ut det genom fönstret och hytte med näven ifall det någonsin skulle våga sig tillbaka.
Söta ord flödade sedan och jag tog försiktig åt mig och la dom varsamt runt hjärtat. Sedan i min vakna ensamhet kräktes jag upp dom, spolade ner dom i toaletten och låtsades som dom aldrig blivit sagda.
Självbevarelsedrift tror jag det kallas.
Eller bara självdestruktiv. Man kan kalla det vad man vill, slutresultatet är ändå alltid detsamma.


Resten av natten stirrade jag på stjärnorna i mitt fönster

Idag är jag bara en enda stor biverkning. Jag har blodtrycksfall, huvudvärk, domningar, dåsighet, nedsatt muskelkraft, nedsatt talförmåga, nedsatt motorik, nedsatt andningsförmåga, yrsel, pirrningar/stickningar i huden m.m.
Min nya medicin och jag går inte hand i hand, om man säger så. Att jag tog mig igenom två hela föreläsningar på universitetet idag är en sådan prestation att jag borde ha med det på min meritförteckning.

Imorgon kommer nog vara som idag. Men i helgen ska jag få se på hästar.

han kom in i mitt liv som en orkan och lämnade endast kaos och förödelse efter sig
och jag var för kär och för naiv för att lägga märke till skörheten i hans leende
mörkret i hans blick
men jag trodde att han var vägen till en annan framtid,
han fick mig ju alltid att skratta så mycket,
så mycket mer än vad som fick plats i min lilla mun
så jag skrattade med ögonen med fingrarna och med hjärtat också
jag skrattade med hela kroppen och älskade honom med hela min själ
och han har alltid haft ljus i sitt namn men är nu mitt mörka ämne
mitt mörka kapitel
men jag kan fortfarande alla hans leenden utantill, speciellt hans snea leende
som han alltid log bara för mig och som var så charmigt att jag var tvungen att kyssa bort
det från hans ansikte varje gång
och jag har memorerat hans hud, jag kan hitta hans ansiktsdrag i natten och måla upp punkterna för hans kropp och hitta den med slutna ögon
men nu är tomma andetag och brännande saknad det enda jag hittar det enda jag har
för han försvann ur solsystemet och jag blev kvar

med hela hans frånvaros tyngd på mina axlar

En gång en natt så drömde jag en konstig dröm. Den handlade om att människor hade sprickor i ögonen.
Du fick sprickor i ögonen om du såg världen fel. Om du missuppfattade något. Det kunde vara något så simpelt som att du trodde att en person var kär i dig, men denne inte var det eller att du naivt trodde att människan i grunden var god, då hade du sprickor i ögonen.
Jag hade en massa sprickor.
Dom syntes genom en dov glans som ibland glänste till i ögonen, men ifall man hade missuppfattat livet jätte mycket, så kunde man se små, små sprickor i ögonvitan.

Jag gick konstant med solglasögon för att inte avslöja mig.

jag ägnade en halv evighet åt att kartlägga ditt ansiktes alla rörelser
och jag gav dig allt jag var med tillåtelse att göra vad du ville med det
men du gav bara söta ord och brustna leenden tillbaka vilket ledde till känslomässig implosion
och hela bröstet är nu öppet
men jag minns hur pulsen i ditt skratt skapade oceaner i mina ådror och jag minns hur jag alltid letade efter tecken på att du skulle stanna jag minns hur känslan av dig vägrade att lämna mig,
hur mina läppar blev jägare och dina blev mitt byte
och jag minns hur jag försökte borsta bort dina minnen ur din hand innan jag tog den i min men när våra fingrar slöt sig var hon ändå där
intrasslad
och det var minnena som gjorde mig livrädd och gav mig narkosbleka läppar,
rådjursögon i strålkastarljus
och nu vågar jag inte längre blunda när jag smakar på nya kyssar men jag viskar fortfarande ditt namn likt mantran innan jag somnar
och varje gång jag springer på dig säger jag att min kärlek står vidöppen och du svarar alltid med att min själ är som labyrinter för tonårshjärtan
men jag älskar dig ändå, jag älskar dig även fast jag inte vet vilka delar av mig som är du, vilka punkter på min kropp du älskade som jag nu ska förakta,
jag älskar dig även fast du är borta


..och den kärleken har ingenstans att ta vägen nu

Mitt namn är Isabella.
Jag tycker om att skriva, att läsa så många böcker jag bara kan, ordspråk, kyssar, solrosor och hösten.
Jag tycker inte om mat, jantelagen, böcker med fina titlar och fina omslag men som sedan är jätte dåliga när du läser dom, våren, glass och ordet beskt.
Jag är jätte kort, jätte smal och jätte blond. Jag har väldigt stora ögon,  två oliktformade öron, ett överkänsligt finger och asymmetriska mungipor. Jag tycker om min mage och mina ögon men missgillar min panna och mina läppar.
När jag blir nervös så tuggar jag sönder min mun, jag slafsar, biter och hackar med tänderna tills det praktiskt taget rinner blod ner för min haka och jag har stora öppna sår och köttslamsor i hela munnen. När jag måste lugna ner mig och anpassa mig till en situation talar jag med mig själv i mitt huvud.
Jag är intelligent, anspråksfull samtidigt som jag är anspråkslös och omöjlig i diskussioner.
Mitt största problem är att jag är frukstansvärt ambivalent, naiv, sarkastisk, impulsiv och känslomässigt instabil vilket min omgiving tyvärr mer än ofta får erfara, detta har bidragit till att jag har fått otaliga hobbyprognoser såsom Bipolär och Borderline, dock är inget "bevisat" ännu.
Jag har ätit receptbelagda sömntabletter sedan 16 årsåldern men det har än så länge ej gett något resultat, så på nätterna medan min fästman sover (nämnde jag att jag är förlovad?) så brukar jag tänka för mycket, stirra in i väggen, skriva melankoliska och "svåra" texter eller lyssna på Florence + the machine och räkna andetag.
Jag har dåligt samvete gentemot världen varje dag och får ofta känslan av att ifall jag inte gör något stort snart som kan leda till en positiv förändring kommer jag implodera.

Mina största laster här i livet är cola light, rödvin och högklackade skor.

Mitt namn är Isabella och jag är ett prematurbarn.